Motivera mera

När jag vaknade imorse satte jag på min dator och läste vad som hade hänt i världen, en rutin som jag har, direkt kunde jag hitta artiklar där det stod ”Så blir du en gladare människa”, ”Gör ditt hem till en inspirationskälla”, ”Motivera dig själv till ett sundare liv” m.m. Det är 2009 och det finns lika många böcker om hur vi ska motivera oss själva som det finns livscoacher och det vill säga ganska många.
När jag hade ströläst en stund tog jag med hundarna och gick ut på morgonrundan. När vi hade gått en stund hittade jag en bra stock som vi kunde göra lite övningar på, men Kitty var inte sugen, hon hade hittat nåt intressant att nosa på och Doris ville bara ligga på en gräsplätt och sola. Jag tänkte för en sekund – Jaha, här vill man träna och aktivera sina hundar och dom vill bara göra nåt annat, det är tacken…
Vi gick sakta hem och jag funderade på det som hade hänt. Varför ville dom inte balansera på stocken? Helt plötsligt flashade morgonens artiklar runt i huvudet på mig, motivation, inspiration, motivation, inspiration.
Såklart! Dom var ju inte motiverade! Jag hade ju inte ens en levergodis med mig, varför skulle dom träna och anstränga sig utan att ha någonting för det?
Trots att jag vet det här händer det allt för ofta att jag glömmer bort det. Hundar är ekonomer, dom jobbar inte gratis, vilket är klokt och det får inte vi ”arbetsgivare” glömma.

Jag kommer ihåg att Doris under en period var väldigt rädd för prassel och klickljud, om man stängde en burk, knäppte med fingrarna eller öppnade en plastförpackning då brukade hon gå in och lägga sig under sängen och komma fram först efter en lång stund. Det här gjorde ju också att hon var rädd för klickern som vi tränar mycket med och jag visste inte hur jag skulle lösa det , jag gav henne levergodisar och klickade, gick inte, jag gav henne köttbullar och klickade, gick inte. Jag tänkte och tänkte och kom på att leverpastej, det hade hon ju fått någon gång och tyckte att det var fantastiskt. Så jag la ut en massa leverpastejsbitar och klickade varje gång hon tog en, jag tror jag behövde göra så 15 gånger sen var det inget mer problem med den där klickern. Motivationen, det var den det handlade om.

En annan gång var det Kitty som jag tränade mycket freestyle med under en period. Vi tränade på att hon skulle gå slalom mellan mina ben. Det här var precis när jag hade börjat träna med tub. Alltså jag har skinkost i tub att belöna med, vilket är väldigt praktiskt och det blir inte kladdigt. Så vi tränade på och jag märkte efter några pass att hon gick slalom två-tre gånger sen gick hon och la sig i sin korg. Jag trodde att hon hade ont och jag kände igenom henne men det var inte det. Efter några såna här misslyckade träningspass så tränade jag med en pipleksak som belöning istället för tuben och oj vilken slalom det blev. Hon gick snabbt och många gånger!
Än en gång, det var motivationen det handlade om.

Så trots att jag har varit med om det flera gånger så glömmer jag. Belöningen måste vara varierande, annars förlorar hundarna motivationen till att träna.
Belönar du med godis så gör gärna en gott och blandat påse så att hunden inte vet vilken godisbit som väntar härnäst.

Jag har gjort en lista. Vad är belöning för mina hundar? Listan är lång, där står allt möjligt som pipis, klappar, kel, ett brrraaaa!, gott och blandat påse, kamp, mjukdjur och en massa annat, så nu när fantasin tar slut så tar jag fram listan för att påminna mig själv.

För visst är det så att även om du älskar äppelpaj så vill du ju inte ha det varje dag?
Vissa dagar skulle man kunna göra vad som helst för en bit, men andra dagar skulle man titta på tallriken och gå därifrån.

Så töm fickorna på allt levergodis och frolic och börja variera dig.
Motivation är lika viktigt för våra hundar som det är för oss.
Och tänk på att en busstund med matte eller husse kan vara precis lika mycket värt som fem köttbullar, det beror bara på hur kul vi gör oss!

Claudia Galli

(krönika från Härliga Hunds oktobernummer)

Krönika från Tidningen Härliga Hund

Kitty stelnar till. Hela hennes kropp är helt stilla. Hon har vinklat sitt huvud lite åt höger.
Doris står en meter ifrån henne. Doris tittar på mig med den där blicken som säger -Nu händer det igen. Och hon har rätt, det händer. Jag gör min lätta stamp med foten för att starta föreställningen. Kitty får ruset. Hon rusar runt som en galning och hon är så snabb så hennes egna bakben knappt hänger med. Doris står stilla och parerar, hon vet precis hur hon ska göra när Kitty med sin släpande kropp kommer flygande över henne i 180 km/h, hon har tre olika tekniker, hon snurrar, hon bugar, eller hon springer snabbt åt sidan. Hon vet precis vad hon ska göra för hon gör det varje dag.
Såhär börjar våra dagar. Klockan 8.00 på morgonen har Cirkus Galli sin första föreställning och den äger rum utanför vårt hus. Kittyrus och Dorispareringar står först på programmet. Och vi har så otroligt roligt . Grannarna tittar på oss. Där står jag i pyjamas med håret på ända, jag stampar med fötterna i marken samtidigt som jag skrattar så tårarna sprutar medan två hundar springer runt mig i ett enda kaos. Vi är en cirkus och vi älskar det.
När jag tränar och belönar mina hundar pratar jag med min kanariefågelröst. Den är i mångas öron alldeles för gäll åt det hysteriska hållet, en heliuminspirerad röst som ingen hund, eller människa för den delen, kan missa.
Man kan höra mig på kilometers håll när jag kommer ”duktig tjeeeeej!”, ”braaaaaa tjejen!”, ja, ni förstår. Och tro mig, folk tittar, dom tror inte att jag är klok, men vad bryr jag mig om det? Vi är Cirkus Galli och vi är stolta över det.
Vi måste våga fjanta oss med våra hundar, vi måste våga låta, buffa, putta, jaga, leka och brottas med våra hundar och vi måste göra det mycket!
Alla har fullt upp med jobb, barn, räkningar som ska betalas, bilar som ska lagas, utemöbler som ska oljas, tvätt som ska tvättas m.m. men har man en hund hemma så måste den få sitt roliga och tro mig DU kommer att få ut otroligt mycket av det du också. För vad går upp emot att se sin hund vifta på svansen och titta på dig fylld av förväntan över vad som ska ske härnäst.
Det är härligt med en förväntansfull hund. Det är inte för inte som valpens följa John beteende sakta avtar ju äldre den blir. Den inser ju hur tråkiga vi är och deras förväntan försvinner bort i takt med att dom växer ur det första halsbandet. Vad är det för vits att följa efter en person som sitter vid en dator, går ut i köket, hämtar kaffe, går tillbaka till datorn, går och svarar i en telefon, går tillbaka till datorn. Ingen alls, för det händer ju inget mellan stationerna. Men tänk om det någon gång i köket bredvid kaffekokaren ligger en godisbit som man kan förtjäna genom att göra en valfri konst, eller om det vid telefonen ligger en hushållsrulle som du har vikt in hörnen på och gömt godis i?
Vad kul du skulle vara helt plötsligt.
Det behöver inte ta lång tid, korta ner 30 minuterspromenaden till 20 minuter och lek dom sista 10 minuterarna istället, det behöver inte vara så svårt och komplicerat. Men leken och glädjen måste finnas där, som en bakgrundsmusik som alltid är på men som man höjer då och då när man får feeling.
Har man leken som belöning så får man så mycket gratis. Träningen, vem vill inte stanna på kommando om belöningen blir en brottningsmatch? Följsamheten, vem vill inte följa efter världens roligaste människa? Inkallningen, vem vill inte komma till en matte eller husse som i samma sekund man kommer fram till dom kastar sig ut i en språngmarsch låtande som en indian?

Alla hundar vill och tycker om att leka, en del har bara glömt bort hur man gör.
Så sätt på dig din cirkuskostym och ge dig ut i fantasiernas värld där allt är tillåtet.
Ni är från och med nu en cirkus och det ska ni vara stolta över.
Länge leve leken!

Claudia Galli

Jag är krönikör i tidningen Härliga Hund. Någonting jag är väldigt glad och stolt över eftersom hundar, minst sagt, är en stor del av mitt liv.
Här som lördagsläsning får ni min första krönika någonsin som publicerades i våras. Puss.

Who let the dogs out?

Häromdagen så var jag och mina dogs iväg på ett litet äventyr.
Vi skulle besöka ett naturreservat som vi hade hört skulle ha fantastiska promenadvägar och fin skog. Det lät ju underbart! Vi packade med oss en kaffetermos och åkte iväg. När vi kom fram välkomnades vi av en skylt där det stod att det var koppeltvång i området. Skönt! Tänkte jag. Det tog oss ca 50 meter in i parken så möter vi en lös och vilt skällande hund som kommer springande emot oss i 180 km/h och bakom går en glad, bekymmersfri matte med stort leende och raska steg. Jaha, nähä, tänkte jag, här struntar vi tydligen i regler. Vi hade en trevlig promenad, men vi träffade fler lösa hundar och slappa hussar och mattar som tydligen hade missat kapitlet om hur man tränar in en bra inkallning med störning. Men jag agerade bortschasare och flaxade ut med armarna om det kom hundar för nära. Men det hade ju varit väldigt skönt om jag hade sluppit det. Jag förstår att man vill kunna ha sin hund lös, det vill jag med och det har jag ofta, men om man har det på ett ställe där man inte ens får så måste man ju ha stenkoll på sin hund. Sen förstår jag faktiskt inte hur man vågar släppa fram sin hund till vilken hund som helst. Hunden man möter kanske har rävskabb eller noskvalster. Den kanske har hundaggression, eller så har hunden en extrem rädsla för andra hundar som dess ägare har jobbat med varje dag i ett halvår. Vill man riskera att sabba det bara för att man själv har en dålig inkallning?

Jag blir så konfunderad när folk säger: Åh! Min hund tycker att det är så kul att träffa andra hundar. Hur vet dom det? Har hunden sagt det? Hur vet dom säkert att hunden inte blir stressad? Jag brukar jämföra med mig själv. Vill jag hälsa på alla mina grannar? Nej, tack. Okej, en nick och ett hej, men inte stå och kallprata i några minuter med varje granne då skulle jag bli tokig och väldigt trött. Skulle det dessutom vara min sambo som varje gång sa
–Jo, hälsa på grannen nu, och tog tag i min arm och drog mig ända fram till grannen så skulle jag tappa förtroendet för honom ganska snabbt. Jag menar inte att mina hundar aldrig får hälsa på andra hundar, men jag vill att mina hundar ska känna att jag har kontroll på situationen jag vill att dom ska ha förtroende för mig och veta att dom inte behöver hälsa på alla. Men jag kanske ändrar mig den dagen jag kommer på mig själv med att njuta av varje möte och kallprat med mina grannar. Till dess så får mina hundar kanske hälsa på en eller två hundar per promenad. Det är så många grannar jag orkar kallprata med per dag.

Sen är det det här med koppel. Som vi måste leva med för att vi bor i ett samhälle där det inte skulle fungera på något annat sätt. Kopplet blir ju tyvärr en språksvårighet i ett hundmöte. Tänk er själva. Ni står i en trevlig bar, en trevlig person av motsatt kön kommer fram och börjar prata med dig men personen har en bit tejp över munnen så du kan inte se personens mun, du försöker säga det men då inser du att du har också en bit tejp över munnen. Hur ska ni nu kunna kommunicera? Du rynkar dina ögonbryn och vill med blicken säga – Vad jobbigt! Vi har tejp för våra munnar. Personen mittemot tolkar det som att –Vad glor du på? Jobbigt läge. Det är lite samma sak för hundarna tror jag. Dom vill nosa runt, gå i cirklar och visa lugnande signaler men det går inte för dom sitter fast i ett snöre som sitter fast i dig. Det är klart att det kan bli missförstånd, och vad kommer ofta ur missförstånd? Jo, tjafs och gruff. Så jag är väldigt försiktig med att låta mina hundar hälsa på andra hundar i koppel. Men tro mig, jag har fått många fnysningar och klagomål för att jag är en tråkig matte av andra hundägare, men hellre det än bitskador på min hund.

Så vad är min summering av detta?
Att i den bästa av världar så kunde alla hundar gå lösa överallt, komma på inkallning jämt och på något sätt kunna meddela vilka dom ville hälsa på och inte hälsa på. Ja, det allra enklaste vore ju om dom kunde prata. Men det kan dom ju inte så vi måste ta några beslut åt dom ibland, vettiga och genomtänkta beslut.
För ibland kan jag verkligen undra:
Who let the dogs out?

Claudia Galli